En del av plantorna får en skopa med våt bioaska uthällt runt sig. Deras motståndskraft mot snytbagge och bastborre jämförs sedan mot de plantor som inte fått bioaska. Bioaska har i tidigare studier visat sig kunna minska gnag från snytbaggen hos täckrotsplantor av gran med 60%. Angreppen av dessa insekter gör att skogsbruket förlorar miljontals kronor varje år i döda plantor på föryngringsytor.
Mångårig forskning
Det som påverkar plantornas motståndskraft är ämnet kisel i askan. Kisel är ett av de vanligaste mineralerna i jorden, men bara en liten del av det har tillräckligt hög biotillgänglighet för att kunna tas upp av växter. Det finns studier som visar att den biotillgängliga kiseln i marken minskar på grund av hur vi brukar marken och det gäller både inom jord- och skogsbruk. Dessutom är det inte bara växter som behöver kisel, även människor och djur mår bra av att få mineralen i sig.
Planteringen av plantorna på Rådde gård är starten på ett två-årigt projekt som undersöker om bioaska kan skydda gran- och tallplantor mot snytbagge och bastborre i fält. Det är Maria Greger, docent i växtfysiologi, som leder projektet, mycket tack vare att Sophie Casetou-Gustafson, projektdeltagare i Arena Skog, hörde hennes föreläsning om tidigare projekt och undrade om hon inte skulle fortsätta forskningen.
– Jag började forska på askåterföring till skog på 90-talet och då handlade det om att hitta sätt att få avsättning för askan så att den inte skulle hamna på deponi, berättar Maria. Kadmium och andra tungmetaller var ett problem på den tiden, men idag finns möjlighet att separera bort dem i speciella pannor under förbränningsprocessen.
En stärkande faktor
När Maria i sin forskning senare såg att kisel kunde vara viktig för skogens hållbarhet kom hon ihåg att bioaska är kiselrikt. Det ledde till flera forskningsprojekt som undersökte hur aska kan stärka gran- och tallplantor i labb och växthus. Projektet på Rådde gård blir sista steget i forskningen för att se om kisel har en skyddande effekt även i fält och hur ofta aska i så fall behöver läggas ut.
– Aska har länge ansetts vara ett avfall som ska deponeras, säger Maria, och det har det delvis ändrats åsikt om, men det är ändå sällsynt att man kör ut aska på fält och i skog. Det måste finnas incitament för det.
Nu har vi i flera studier visat att den biotillgängliga kiseln gör plantor mer motståndskraftiga, inte bara mot insektsangrepp, utan även mot torka och miljöpåverkan. Den biotillgängliga formen av kisel kommer från vissnat växtmaterial och när man tar bort detta från åkrar och skogsmark minskar mängden biotillgängligt kisel i marken. Det i sin tur gör växtligheten mer sårbar, vilket man länge försökt åtgärda genom att tillföra kemikalier som ska skydda mot insekts- och svampangrepp. Aska från skogsbruk har visat sig innehålla 15% kisel i biotillgänglig form och är därför ett enkelt sätt att få tillbaka mineralen till växterna.
Ett system värt att bevara
– Det här systemet med att kiseln återgår till marken genom dött växtmaterial och sedan tas upp av växterna borde bevaras, menar Maria. Det skulle dessutom innebära en win-win-win situation; bioanläggningarna slipper betala deponiavgift för askan, plantskolorna får askan och kunden kan köpa en planta som har större chans att motstå snytbaggeangrepp och överleva.
Det här är ett starkt incitament för att återföra aska till skogen och man har kartlagt avstånden mellan bioanläggningar och plantskolor för att underlätta kontakt mellan dessa. Det är nämligen relativt enkelt att tillföra kisel till trädplantor på plantskolor genom att strö ut det över dem, och det kan man börja med redan nu. Sedan behöver man ta reda på om det behövs mer kisel efter ett par år, vilket projektet på Rådde gård ska ge svar på.
Om projektet:
Bioaska mot snytbagge och bastborre på gran och tall i fält
Snytbaggegnag minskar på nyplanterade täckrotsplantor av gran när dessa förbehandlats med bioaska. Det är kisel i askan, som tas upp och ackumuleras i barken hos trädplantorna, som påverkar snytbaggen. Kislet påverkar snytbaggarna dels mekaniskt av kiselbarriären i barken dels biokemiskt genom ökad frisättning av repellerande substanser. Idag används mekaniskt skydd på stammen mot snytbaggar. Frågan är om även bastborren, som gnager på rothalsar och rötter och där dagens mekaniska skydd inte hjälper, påverkas på samma sätt som snytbaggen av askans kisel. Vi undrar också om ytterligare askgivor ökar skyddet och om tallplantor påverkas på samma sätt som granplantor.
